Hoten mot politikerna ökar. Det är förkastligt. Och ibland går det för långt. Vissa går till handgripligheter. Vissa ungdomar lockas till det som kallas aktivklubbar, särskilt de som hyser extrema åsikter som brukar beskrivas som ”höger”. Migrationsminister Johan Forsells son hamnade för inte så länge sedan i rampljuset just för att han aktivt raggade medlemmar till en aktivklubb. Nu har Forsell talat sin son till rätta, sägs det. (Se länktips nedan).
Äpplen med påmålade illustrationer Samme Forsell ligger bakom genomförandet av den synnerligen inhumana politik som regeringen driver när det gäller synen på personer som inte räknas som svenskar och som resulterat i flera uppmärksammade tonårsutvisningar. Forsell fick kritik för sitt agerande och någon som protesterade gick så långt att han placerade en korg med äpplen vid Forsells bostad, äpplen som dessutom försetts med någon illustration som skulle påminna om Hitler. Personen som placerat äpplena vid Forsells dörr dömdes nu till olaga hot och villkorlig dom.
Lite typiskt att just Forsell drabbas Att just Johan Forsell drabbas av en fysisk markering är intressant eftersom samme Forsell för 22 år sedan skickade ett avsågat hästhuvud (från en gunghäst) som en politisk markering, där han ogillade att fackförbundet Byggnads krävde att ett lettiskt byggföretag skulle teckna kollektivavtal. Hästhuvudet skulle knyta an till Gudfadern-filmerna, där just denna symbolik var stark och kopplade till maffiametoder. Så när Forsell använder konkreta illustrationer för att understryka sin politiska åsikt är det rätt, men när han själv drabbas är det fel. Det finns nyansskillnader i form av att Forsells barn också fick se äpplenas budskap, å andra sidan har ju Forsells son varit synnerligen aktiv i främjandet av verksamhet som SÄPO varnar för, så familjen är ju inte helt okunnig om vad som förenar respektive skiljer den demokratiska högern och den odemokratiska åt.
Hur låter det hemma vid köksbordet? Politiskt våld är absolut fel. Handgripligheter och hot likaså. Men nu kommer ”äppelmannen” överklaga den fällande domen och då blir det väl klarlagt vad som är vad. Vad som är yttrandefrihet och vad som är hot, typ. Det skulle också vara intressant om Forsell kunde redovisa hur hans son nu har fått mer ”svenska” värderingar, eller om han är kvar i sitt stöd för de värderingar som kan knytas till extremhögern. Hur låter det hemma vid köksbordet? Är det synd om de tonåringar som utvisas eller är det glada miner?
Det satsas stort på AI i dessa tider. Kraftfull och snabb hantering av data ska ersätta mycket av det arbete som utförts av människor. Nya lösningar ska kunna komplettera de befintliga. Förutom tidsvinster finns det säkert de branscher som räknar med att kunna ersätta anställda med datorkraft. Det är egentligen inget nytt. Det har skett stora förändringar i olika branscher förr. Yrken försvann. Vad gjorde en sättare? Eller alla de sekreterare som förr skrev ner och arkiverade alla papper? De har försvunnit.
Vad är ”rätt” i AI-världen? Det som kanske inte alltid uppmärksammas i AI-diskussionen är vad som skiljer det maskinella handhavandet från det mänskliga. Vi människor tänker och agerar hela tiden i ett spann mellan upprepning och nytänkande, där vi ständigt funderar på om det vi har framför oss kan lösas på ett annat sätt än förra gången. Så ”tänker” inte AI. Det programmen är utmärkta på är att väga samman stora mängder data för att hitta det svar som har störst sannolikhet att vara ”rätt”. Kvantitet och upprepning är på så sätt något som AI normalt använder för att kvalitetssäkra en lösning eller ett svar. Att ifrågasätta och tänka nytt är svårt för datorer, även om det naturligtvis förekommer, lite beroende på hur uppgiften formulerats.
Mer av samma eller nya lösningar? Men det som ligger i AI-utvecklingens natur är att vi får mindre av innovation och alternativa lösningar när våra datorer bygger sitt agerande på sannolikheten att det mest förekommande svaret på en fråga är det korrekta. Upprepning och antalet likartade svar hjälper programmen att identifiera ”rätt” svar. Så om vi tror att AI kommer hjälpa oss att navigera i okända farvatten för att mejsla ut vägen till en hållbar värld kanske vi tänker fel. Risken är att AI betonar ”business-as-usual” när vi behöver ”business-as-unusual” för att komma närmare en värld i balans med resurser, energianvändning och rättvisa.
Att inte göra fel har blivit viktigare än att använda sin kunskap Kopplar man detta till det problem Håkan Boström lyfter i sin GP-ledare den 27 februari blir det om möjligt ännu svårare att skapa utrymme för den omställning och det nytänkande som faktiskt krävs för att klara en hållbar framtid. Boström beskriver en trend han iakttagit att det i det offentliga systemet har blivit viktigare att undvika att göra fel än att använda sitt eget omdöme och sin erfarenhet i syfte att optimera ett beslut eller ett vägval. Han exemplifierar med hur psykiskt sjuka patienter slentrianmässigt transporteras med hjälp av poliser helt enkelt därför att då har sjukhuset tagit det säkra före det osäkra och inte gjort fel, även om polistransport sannolikt inte varit nödvändigt i varje enskilt fall. Den som undviker att göra fel tar heller inga risker och litar heller inte på sitt eget omdöme. Boström konstaterar också följdriktigt att ”tjänstemän som inte vågar ta ansvar för sina beslut är sällan problemlösningsorienterade”.
Följ budgeten och håll tidplanen Bakom den trend Boström beskriver finns också två tydliga drivkrafter, dels att hålla budget och dels att hålla tidplanen. Att göra en bedömning och ta ett unikt beslut kan innebära att det tid att landa i ett beslut, och kan i värsta fall komma att kosta mer. Därför blir det enklast och tryggast att göra på det sätt som inte kan beskrivas som felaktigt. Men om allt beslutsfattande eller underlag för beslut ska underställas AI och/eller principiella rambeslut i budgetar osv blir konsekvensen att 8 månader gamla bebisar får utvisningsbeslut. Vilket vi ju nu ser. Ett omänskligt och närmast cyniskt samhälle, där rimliga avvägningar försvinner in i mörkret mellan ekonomisk optimering, styrande paragrafer och extrema politiska ambitioner. Just den slutsatsen drar inte Boström, men det gör jag.
Synonymerna till ordet ”stram” i SAOL (Svenska Akademiens Ordlista) är spänd, styv, knapphändig och sträng i stil, avmätt. Det innebär fyra delvis åtskilda innebörder så som de återges. Ingenstans står det att stram skulle betyda orättvis eller inhuman. Men det är den innebörden Tidöregeringen nu gett ordet, påhejade av socialdemokrater som inte vill framstå som annorlunda än partierna på högerkanten.
Jag mår illa Det är så att man blir illamående när företrädare för de största partierna närmast som en grammofonskiva som hakat upp sig hela tiden upprepar ”stram migrationspolitik”. När SD talar om detta kopplar de begreppet till sitt sedan länge kommunicerade begrepp ”folkutbyte”, som de hävdar pågår. Svenskheten är hotad, menar de. Nu behövs kulturkanon, återkallande av permanenta uppehållstillstånd och ”ordning och reda”. Och lyfter gärna fram de exempel på kriminella med utländsk bakgrund som exempel på hur det inte går att lita på ”dem”. Det gäller för nationalisterna att skilja på ”vi och dom”. Konflikten är deras livsrum.
Återger en del av Christine Tidåsens argument På Facebook läser jag vad Christine Tidåsen skriver om utvisningarna av studenter och ungdomar. Hon är doktor i ekonomi och undervisar på ekonomihögskolan på Linnéuniversitet i Växjö och har en forskares blick för vad den ”strama migrationspolitiken” innebär på samhällsnivå. Ur hennes inlägg plockar jag några särskilt viktiga aspekter, som kanske inte alltid kommer fram, och som Anders Holmberg missade att fråga Jimmie Åkesson om under 30 minuters utfrågning den 19 februari.
Varför väljer folk Sverige? Att först investera i utbildning av unga människor för att därefter inte dra nytta av det dessa unga människor tillför samhället ”strider mot grundläggande nationalekonomisk rationalitet”, menar hon. Hon påpekar att konkurrensen om kompetenta människor hårdnar globalt, särskilt nu som befolkningarna blir allt äldre och färre ska försörja fler. Mycket intressant är när hon slår fast att ”Forskning visar att högkvalificerad arbetskraft väljer länder utifrån institutionell stabilitet, rättssäkerhet och framtidsutsikter för sina barn (OECD, 2019; World Bank, 2023). Ett land där barn riskerar att utvisas efter lång etablering skickar en signal om oförutsägbarhet. Och signaler spelar roll.”
Fler av Christine Tidåsens bästa argument Migrationspolitiken påverkar inte bara de direkt berörda utan hela inflödet av studenter, forskare och kvalificerad arbetskraft, skriver hon och det gör att Sverige går miste om framtida entreprenörer, forskare och skattebetalare. ”Det är så brain drain uppstår”. påpekar hon. Det är genom gradvisa värderingsförskjutningar och när det psykologiska samhällskontraktet eroderar. När framtiden blir osäker för familj och barn. Hon skriver: ”Forskning om konkurrenskraftiga kunskapsekonomier visar att attraktionskraft bygger på en kombination av ekonomiska möjligheter och social stabilitet (Florida, 2005; Anholt, 2010). När värderingssignaler förskjuts påverkas hela ekonomin: investeringar, innovation och kompetensförsörjning.” Det är mycket mer som står på spel än vad debatten lyckas fånga. Och den ”paus” socialdemokraterna argumenterar för ändrar inte grunden för den ”strama migrationspolitiken”. Pausen skulle möjligen ge de akuta utvisningsfallen lite andrum, men ger inte personer som funderar på att flytta hit någon signal om att synen på personer från andra länder ändras. För det är sin egen framtid alla planerar för. Trygg, säker och full av möjligheter. Och det är det som skaver rejält nu.
Åkesson VILL få så många som möjligt att lämna Sverige I Anders Holmbergs 30-minuter-utfrågning sa Jimmie Åkesson att man inte kan bygga lagstiftning på några av media uppmärksamma individuella fall. (Och påpekade samtidigt att hela bilden aldrig kommer fram i media, vilket i sig kan vara sant, men därmed inte sagt att det som inte lyfts av media skulle stå i motsats till vad media lyfter fram). Men det hör faktiskt till lagstiftarens ansvar att säkerställa att effekterna av de lagar man stiftar inte skapar nya problem, nya och oönskade orättvisor osv. Skillnader är ju att Åkesson vill att de utrikesfödda ska dra slutsatsen att det bästa är att lämna Sverige (enligt deras hypotes om pågående folkutbyte och i linje med de andra lagar man stiftar där folk ska ges bidrag för att lämna Sverige).
Cornelis, Georg Riedel och? En av Sveriges mest uppskattade trubadurer var Cornelis Vreeswijk. Han fångade på ett unikt sätt både den glädje och det vemod som präglar delar av det som är typiskt svenskt. Cornelis var aldrig svensk medborgare och tillhör på så sätt den grupp som Tidögänget vill skapa ”ordning och reda” kring. Georg Riedel tillhörde samma generation som Cornelis och har också på ett unikt sätt bidragit till det som alla svenskar kan känna igen sig i. Georg Riedel flydde med sin föräldrar från dåvarande Tjeckoslovakien och hamnade i Sverige. Vid en prisceremoni 2021 fick Georg Riedel ta emot Stockholm Stads hederspris med en motivering som bl.a. löd ” Georg Riedels klanger och melodier är ett med svenska folkets DNA. ” Hade SD:s syn på ”svenskhet” och ”vi och dom” fått råda hade svensk kultur gått miste om två synnerligen uppskattade kulturpersonligheters stora bidrag. Och frågan infinner sig naturligtvis vilka Cornelisar och Georg Riedlar vi nu går miste om, när de kalla högervindarna drar genom landet.
Helt fel att använda myndighetsåldern som instrument Det är självklart så att barn som bor hemma hos sina föräldrar ska kunna räknas som en del av familjen. Att myndighetsåldern 18 år mest har en betydelse för individens ansvar är rimligt, men man kan inte koppla myndighetsåldern till ett nytt krav på att klara sin försörjning själv. Att avkräva alla 18-åringar att flytta hemifrån, ordna sin försörjning och inte längre räknas som en del av den familj man vuxit upp med är synnerligen inhumant och orimligt. Särskilt om man fortfarande går i gymnasiet.
Många delproblem Det finns en mängd andra märkligheter i hur lagstiftningen tillämpas, där allt motiveras med ”stram migrationspolitik”. Extremt långa väntetider, inlåsningseffekter som gör att pågående ärenden innebär att det inte går att lämna landet tillfälligt osv. Hur länge vandrar man in, egentligen?
Lite statistik (från nätet) 37 procent av specialistläkarna i Sverige är födda utomlands. Hur tänker sig Tidögänget klara vårdköerna om kanske hälften av dessa lämnar landet? 36 procent av alla bussförare är födda utomlands. Hur tänker sig Tidgänget klara kollektivtrafiken om t ex 5000 av dessa 9000 bussförare lämnar Sverige? 35 procent av landets undersköterskor är födda utomlands eller har föräldrar som är födda utomlands. Det finns inte statistik för alla yrkesgrupper, men det går att göra egna bedömningar. Inom många serviceyrken och vissa branscher är det mycket vanligt att personalen har en utrikes bakgrund. Sverige behöver alla arbetande, skötsamma och bidragande människor. Det folk som behöver bytas ut är det folk i beslutande församlingar som just nu företräds av Åkesson.
Carl-Oskar Bohlin stod upp och applåderade USA:s utrikesminister Marco Rubio på säkerhetskonferensen i München i januari. Förra året höll JD Vance, vice president i USA, ett aggressivt tal, där han hyllade högerns och framför allt den nationella ytterhögerns framgångar i Europa. När Rubio nu talade var förväntningarna hos många att USA återigen skulle tala på ett liknande sätt. Men Rubio var smartare. (Se även Dagens Arenas analys, nedan i länktipsen).
Väldiga imperier Marco Rubio lindade in sitt tal i ord som ytligt sett lät som om USA och Europa hade samma historia, samma ideal och samma mål. Orden lät inte alls konfrontativa, men innebörden var precis lika skarp som i det tal Vance höll året innan. I sitt tal förklarade Rubio att det han (och Trump) hoppas att USA och Europa ska återskapa tillsammans är ”väldiga imperier som sträckte sig över hela världen”. Och nämnde att vi i Europa inte får förlamas av rädsla för krig, rädsla för klimatförändringar eller rädsla för teknik. Detta ställde sig Carl-Oscar Bohlin upp och applåderade.
(Från SVT Nyheter) Bohlin applåderar Rubio i München
När det gäller teknik När det gäller teknik som de auktoritära krafterna vill främja så handlar det gissningsvis om AI, om ansiktsigenkänning och om att hantera oerhörda datamängder i realtid för att ha full koll på var medborgarna befinner sig. Man kommer att ”sälja in det” som att det handlar om kriminella, men man ser naturligtvis potentialen i att ha maximal koll på var alla befinner sig, vad de gör och på så sätt ha möjlighet att beskära friheten för individer. ”Storebror ser dig” i modern tappning. Notera vilka täta band Peter Thiel och Elon Musk har med Trump-administrationen och att Peter Thiel nyligen har träffat Ulf Kristersson i ett möte som inte har redovisats till innehållet. I teknikdelen av Rubios tal finns även atombomben, där ju Trump numera har lämnat de avtal som hade som syfte att begränsa antalet. Även i Sverige talar vissa på högerkanten om värdet av svenska atombomber. På vilket sätt det skulle främja en fredlig utveckling med en ny kapprustning är det ingen som nämner. Men Carl-Oskar Bohlin applåderade Rubio i München.
Vem är fienden? Kom ihåg att Trump döpt om sitt försvarsministerium till krigsministerium. Och budskapet är att ”inte vara rädda för krig”. Det som fortfarande är otydligt vem ytterhögern ser som fienden. Trump har ju i olika omgångar övertagit Putins verklighetsbeskrivning och ifrågasatt Ukrainas rätt att försvara sig. Så är det Ryssland som är fienden? Eller är ryssarna i själva verket våra vänner, som någon kommunalpolitiker från SD tydligen tycker? Eller är det som Vance säger att fienden är inom varje land, de progressiva krafter i Europa som motarbetar de nationella och reaktionära rörelserna? Rubio åkte efter mötet till sin vän Orban i Ungern och valde att inte träffa andra europeiska ledare.
”Läppstift på en gris” Hur gjorde danskarna i München? Applåderade de hjärtligt, artigt eller inte alls talet från den minister som gör anspråk på en del av det danska territoriet? En koll på nätet ger några svar som troligen är representativa. I Altinget beskrev man talet som en retorisk putsning av en i grunden oförändrad, tuff amerikansk hållning mot Europa. Även om tonen var mer diplomatisk än det JD Vance höll året innan, ändrade det inte det faktum att Europa måste ta ett mycket större ansvar för sin egen säkerhet. En träffande liknelse var den som vissa danska analytiker formulerade som ”läppstift på en gris” – en vänlig förpackning av en hård linje – snarare än en genuin återgång till en traditionell transatlantisk allians. Jag har svårt att tro att danskar i München stod upp i bänkarna och applåderade Rubio.
Ett globalt ”fredsråd” Att Trump vill ersätta FN med något som han kan använda för sina syften stod också klart när han bjöd in många länder till sitt globala fredsråd, Board of Peace, som han officiellt skrev under stadgarna för under Davos-mötet i januari. Skickligt har han fått FN:s säkerhetsråd att sanktionera fredsrådet genom att låtsas att det skulle hantera Gaza-frågan, men nu tycks rådet kunna hantera en mängd olika frågor, ge Trump vetorätt och rätt att själv utesluta medlemmar ur rådet. Tanken är naturligtvis att ge sken av ett internationellt stöd för den politik USA bedriver. Och på sikt kunna hävda att hans nya råd gör ett bättre jobb än FN. I orwellsk anda betyder naturligtvis ”fred” sin motsats i Trumps värld. Den 19 februari har fredsrådet sitt första möte (se länk nedan).
Nitton följare på den globala arenan Det är förutom USA bl.a. följande länder som skrivit under och blivit medlemmar i Trumps fredsråd: Bahrain, Marocko, Argentina, Armenien, Azerbajdzjan, Bulgarien, Ungern, Indonesien, Jordanien, Kazakstan, Kosovo, Pakistan, Paraguay, Qatar, Saudiarabien, Turkiet, Förenade Arabemiraten, Uzbekistan och Mongoliet. För oss i Europa är det naturligtvis mest intressant att EU-medlemmarna Bulgarien och Ungern skrivit under, liksom att Turkiet gjort det. Ungerns Orban försöker verkligen sitta på alla stolar samtidigt. Han motsätter sig stöd till Ukraina, han köper olja från Ryssland men vill naturligtvis fortsatt ha allt stöd som EU-medlemskapet kan ge.
Ungern och Bulgarien måste välja sida Det är tydligt att Trump vill att världen accepterar USA:s analys och världsbild. Svagare och mindre länder ska finna sig i vad USA dikterar eller riskera strafftullar. I det perspektivet blir det viktigt att EU håller ihop. Och EU borde ställa krav på Bulgarien och Ungern hur de vill ha det. Antingen ställer de upp på den världsordning som USA dikterar eller så ställer de upp på det alternativ med mångfald och samarbete som EU erbjuder. De kan inte både låtsas vara med på EU:s linje och samtidigt stötta Trump. De måste välja vilken sida de samarbetar med, ungefär som britterna nu har slutat att samarbeta med USA kring satellit-data från Karibien i takt med att de folkrättsligt vidriga nedskjutningarna av båtar som Trump ägnar sig åt har eskalerat i frekvens.
Bankerna är väldigt beroende av USA Samtidigt använder Trump-administrationen andra verktyg för att tvinga utvecklingen i önskad riktning. Den internationella brottmålsdomstolen i Haag har dömt bl.a. Netanyahu för folkrättsbrott och utfärdat en arresteringsorder mot honom. För detta har nu Trump kontrat genom att blockera elva av ICC:s domare och sett till att dessa domare inte längre kan använda VISA och Mastercard. Berörda europeiska banker har också dragit åt tumskruvarna eftersom de inte har råd att stöta sig med de amerikanska jättarna. Hela detta fält av makroekonomiskt beroende är en väl så hotande faktor som de invasionshot som vilar över Grönland, om inte värre. (Se länktips nedan om ICC-domarna). (Det är tur att SWIFT-systemet kontrolleras av de 11 000 medlemsbankerna, där ju nu ryska banker är uteslutna p g a Ukraina-kriget).
Vad var det han applåderade? Så när Carl-Oskar Bohlin ger stående ovationer till Marco Rubio, vad är det han gillar? Han är minister för civilt försvar i Sverige. Är det talet om att inte vara rädda för krig som han gillar? Är det klimatförändringarna man kan ignorera? Är det att i traditionell imperialistisk anda den starke gör anspråk på andra länders territorier, som Grönland? Är det den potentiella underkastelse under amerikanska oligopol-aktörer på det makroekonomiska fältet han ser som fördelaktigt för Sverige? Hur tänker sig civilförsvarsministern att det civila försvaret ska fungera om USA väljer att på bred front villkora eller blockera all handel som sker via VISA och Mastercard? Carl-Oskar Bohlin behöver förklara vad det var han gillade så skarpt med USA:s aggressiva politik, även om den paketerades som läppstift på en gris.
Göteborgs-Posten är sedan många år den enda dagstidning som utgår från Göteborg. År 2015 anställde GP Alice Teodorescu Måwe till sin ledarredaktion, vilket ledde till andra ledarskribenter på tidningen slutade. När hon tillträdde argumenterade hon kraftfullt för att Moderaterna måste söka samarbete högerut, med SD. Då var det kontroversiellt. Inte minst i en kontext där traditionella liberala värderingar fortfarande stod högt i kurs. Hon vann, kan man sammanfatta utvecklingen. P M Nilsson, då på Dagens Industri, var en annan förespråkare för ett tätt M-SD-samarbete. Och de fick ju som de ville.
Det är svårt att hålla med GP Sedan dess har jag ganska sällan hållit med GP i de ledartexter de skrivit. Nu senast fick t.ex. Håkan Boström för sig att det bästa för Göteborg är att sluta att sätta upp mål för det lokala klimatarbetet. Någon annan bör besluta, menar Boström. Dvs man lägger sig bekvämt nära SD:s klimatförnekelseposition utan att de facto säga att man förnekar klimatproblematiken. Man tycker bara att någon annan ska besluta, vilket ju även GP vet innebär att åtgärderna blir otillräckliga och försenade och dessutom riskerar att inte ta hänsyn till just de förutsättningar som gäller i Göteborg, där koldioxidutsläppen kommer från industrier, transporter och alla verksamheter och boende i en mix som är specifik för Göteborg.
Ålderismen i fokus Desto roligare att faktiskt för en gångs skull kunna säga att GP har rätt. Den 14 februari ägnas ledarsidan, formulerad av Susanna Borgersson, åt ålderismen. Med utgångspunkt i ett par nyutkomna böcker om åldrandet beskriver hon både hur individen och samhället relaterar till åldrandet. I ena stunden är vi produktiva och bidrar till BNP, efter pensionering blir vi en kostnad. Denna skarpa gräns uppmärksammar hon och den behöver verkligen lyftas i olika sammanhang. Bara för att vi avtackas från en arbetsplats ska vi ju inte reduceras till ett olönsamt objekt. Många lever längre idag än för en generation sedan och har mycket att bidra med. Något som många arbetsgivare borde vara skickligare på att ta vara på. Särskilt i de bristyrken som finns.
Hur använder vi vår tid? Hon skriver om Elisabeth Arborelius bok ”Hur livet blev”, som bygger på djupintervjuer med ett femtiotal seniorer, alla 75+. Och nämner på ett intressant sätt hur ensamhet kan finnas i en människas liv trots att det finns människor runt omkring. Den ytlighet som präglar mycket av dagens samhälle blir lätt en fälla. Kanske någon ringer ibland, men de verkliga och innerliga samtalen och mötena kanske aldrig äger rum. Det som gör att man känner närhet till någon annan människa, sympati och förståelse. En reflexion jag får, utan att ha läst Arborelius bok, är att vi behöver skapa mötesplatser för de spontana mötena. Och inte ha så förtvivlat bråttom. Låt det få ta lite tid att lyssna på varandra och förstå. Tid är det faktiskt det enda vi har, och dessutom delar vi samma tid. Hur vi använder den är det mest intressanta.
Hur ska vi göra med alla män? Det Susanna Birgersson inte nämner, men som jag tror kan vara sant är att ensamheten bland män är mycket större än bland kvinnor. För jag tror att män generellt sett är mer otränade i att uttrycka och läsa av känslor och subtila signaler. Man har kanske inte orden, språket, för att formulera rätt stöd eller tankar till någon som behöver stöttning. Så man undviker svåra situationer. Det anses väl ”mjukt” eller ”svagt” att visa sina känslor, i vissa sammanhang. Vilket sannolikt leder till att många män är ensamma i onödan. Civilsamhället skulle kanske kunna fånga upp en del av dessa män, ge dem en uppgift och ett sammanhang. Alla behöver känna sig delaktiga i något större än sig själv. Samarbete och ett större ”vi” vinner alltid över jaget. Egoismen slutar i konflikt, samarbete och förtroende bygger framtiden.
Flera sker händer nu, som tillsammans börjar likna ett mönster. Som vi behöver vara observanta på. Det handlar om kravet på tjänstemannaansvar, som nu tydligen ska röstas igenom i Riksdagen. Det kan ju låta klokt att den som gör fel också ska kunna ställas till svars på ett formellt sätt. Men risken är uppenbar att det skapar en ytterligare stelbent och långsam förvaltningskultur, där ingen vågar göra något utan att vara försäkrad om att det man gör sker inom ramen för vad överordnade (och ytterst makthavande politiker) anser rätt.
Mer samverkan och mer tilltro Jag tror att tjänstemannaansvaret får en bromsande effekt och att det blir ännu svårare än idag att testa något nytt, att bryta mönstret. Den omställning vi behöver organisera skyndsamt, på en mängd olika områden i samhället, bromsas in ännu mer och det blir näst intill betraktat med misstänksamhet om någon tjänsteman inte gör som ”man alltid har gjort”. Detta i ett läge när vi behöver hitta innovativa vägar framåt i hela samhället. Och vi behöver öka tilltron till varandra, inte öka misstänksamheten. Därmed inte sagt att chefer ska blunda för fel. Tvärtom ska vi ha en mer inkluderande ledarstil på många håll, där man löser problem och uppgifter gemensamt och tar del av varandras svåra avvägningar. Innan någon beslutar om rimligheten i att ta ett beslut som drabbar en 18-åring för hela livet behöver beslutet förankras i en större grupp. För att ta ett aktuellt exempel.
Självcensur En annan detalj jag snappat upp på senare tid är att personer i forskarmiljön beskriver utvecklingen som en gradvis förskjutning i hur man formulerar sina ståndpunkter. Istället för att tydligt markera mot det man anser vara fel (ur expertperspektiv) lindas nu formuleringarna in i något språk som känns anpassat till hur makten vill att svaret ska se ut. En slags självcensur tycks bre ut sig, vilket är ett tidigt tecken på att det demokratiska och öppna samhället håller på att sluta sig. Det går att googla på ”självcensur” så kommer exemplen fram för den som vill hitta dem. Om vi inte har ”högt i tak” och lyssnar på våra experter i olika sakfrågor landar vi i ett samhälle som riskerar att villa bort sig i felaktiga prioriteringar. Exempelvis kan ju det svenska energisystemet inte samtidigt vara ”förstört” av tidigare regering och ”Europas bästa”. Här måste professionella mediakanaler skärpa till sig och markera när faktaredovisning övergår i propaganda. 50 år gamla kärnkraftverk (Ringhals 1 och 2) skulle aldrig ha stängts ner hävdar högern. Skulle de själva köra en 50 år gammal bil och anse den vara fullt driftsduglig, modern och säker?
Gallup lägger ner sin presidentundersökning Det tredje exemplet på hur vindarna blåser just nu är att Gallup, det gamla institutet som gett namn åt den typ av undersökningar som de länge varit proffs på, nu bestämt sig för att sluta mäta presidenters popularitet. I 88 år har man mätt hur allmänheten anser att presidenten sköter sin uppgift. Och svaret har naturligtvis varierat. Nixon låg inte så bra till (i samband med Watergate) och flera andra har haft låga siffror. Men det nya nu är att mannen i Vita Huset uppenbarligen har tröttnat på det han kallar ”fake” siffror från Gallup och sannolikt hotat institutet med ekonomiska och/eller rättsliga konsekvenser om de fortsätter att rapportera siffror som visar vad väljarna tycker om Trump. Trump har ju fått TV-bolag att avskeda programledare och sätter gärna hårt mot hårt utan att blinka. Och Gallup har tagit beslut om att sluta mäta Trumps popularitet. Inse vad detta innebär. Mobbaren i Vita Huset tvingar sin omgivning att hylla honom eller ta konsekvenserna.
Det gäller att se upp Det är de samtidiga och stegvisa förskjutningarna som är faran. De som vi nästan inte lägger märke till. Media vill ju alltid ha tydliga bilder att hålla fram. Men förbättringar går sällan över en natt, och de flesta försämringar sker också i små steg. Någon procentsats minskas, ett stöd tas bort, en budgetpost reduceras. Men ser man helheten blir förändringen tydlig.
(Jag måste återkomma till Kina och lastbilar, se tidigare länk nedan). Tysk industri har haft en viktig ställning i utvecklingen av Europas ekonomi under lång tid. Tyskland är en viktig handelspartner för Sverige. När nu IG-Metall med över 400 000 fackföreningsmedlemmar går ut och varnar för att det finns en risk att kinesiska företag konkurrerar ut de tyska lastbilstillverkarna är det inget man kan blunda för. De tyska koncernerna Daimler och Traton (där MAN och Scania i Södertälje ingår) står inför stora utmaningar, läser jag i ett nyhetsbrev från OmEV.
Kineserna har försprång Fackföreningen IG Metall menar att det finns en risk att lastbilssidan går samma öde till mötes som personbilssidan. Det handlar om leverantörskedjor och hur mervärden byggs upp i relation till vilka marknadspriser som gäller. Och i förlängningen handlar det naturligtvis om jobb. Var ska motorer och batteripackar sättas samman? En ny rapport visar att de kinesiska företagen just nu satsar stort på Europa, bygger upp sina verksamheter, utmanar på prissidan och har tydliga försprång på batteritekniksidan. Kineserna köper inte upp etablerade företag i Europa utan bygger nu istället upp egna verksamheter från grunden och satsar på strategiska partnerskap.
Kineserna agerar snabbt Kineserna satsar också på laddinfrastruktur och samarbeten med verkstäder för att täcka kontinenten. Bland de strategiska partners man avtalat med återfinns DHL för logistik och TÜV för certifieringar. 60 procent av investeringarna hamnar i Ungern, möjligen för att regimen där har insett att det är smart att både vara en del av EU:s struktur och samtidigt utmana EU, blir min reflexion. Kineserna har också insett vikten av att snabbt kunna avhjälpa tekniska fel och använder modernaste diagnosinstrument och har specialtekniker ”stand-by” för att flygas in. Rapporten beskriver satsningen som mycket snabb.
Hur ska Europa möta marknadshotet från Kina? Rapporten föreslår samarbete mellan de europeiska tillverkarna som ett motdrag. Ett annat viktigt steg är att fullt ut använda digitala hjälpmedel och att bygga en datahanteringsstruktur som stödjer brukare och servicetekniker. Batteriladdning måste byggas ut mer, helst med offentligt stöd. Att säkra upp in-house-kompetens anses också viktigt, liksom att utveckla ”truck-as-a-service” dvs tjänstemodeller. IG Metall konstaterar också att: ”Vi kan inte vinna kostnadskonkurrensen, så vi måste ha bättre fordon. Och slutligen behöver vi EU-finansiering som också gynnar befintliga industrikluster. Detta är avgörande för att bevara våra anläggningar och jobb.”
Vågar Volvo samarbeta? De stora koncernerna i olika branscher kan ha ekonomiska muskler och har på så sätt en förmåga att buffra upp- och nedgångar i olika branscher. Men de blir samtidigt långsamma när teknikskiften inträffar och de har alltid en ägarstruktur att ta hänsyn till. Aktiemarknaden tänker inte långsiktigt, utan vill ha evig vinst ur en evig tillväxt. De kinesiska företagen vet att de har vissa ekonomiska och tekniska fördelar, som de självklart kommer att utnyttja. De har också lärt sig av etableringar i andra länder och insett var svårigheterna uppstår. Man undrar hur AB Volvo tänker kring detta. Vågar man söka ett samarbete med Daimler och Traton/Volkswagen? Och vilka risker innebär det i så fall?
Många frågetecken AB Volvo tillverkar cirka 150 000 lastbilar per år, medan Scania goda år tillverkar 100 000. Hur ser tjänstifieringen ut och kommer ny batteriteknik slå undan benen på den hittillsvarande? Vilken roll kommer vätgas och bränsleceller att spela? Frågorna är många och eftersom kinesiska företag både har ett försprång i FoU och prismässigt, finns det inte så mycket de europeiska tillverkarna kan konkurrera med.
För en dryg månad sedan gjorde Trump-administrationen en raid in i Venezuela och tog presidenten Maduro till fånga. Han fördes till USA och Trump klargjorde att det nu var USA som styrde Venezuela. Sedan hörde vi ingenting. Vicepresidenten Delcy Rodriguez har formellt utsetts till interimsledare.
Machado har vänner, men är också ifrågasatt Nobelpristagaren (fredspriset 2025) Maria Corina Machado har träffat Trump och överlämnat sin medalj till honom. Förmodligen för att hon vet att det gäller att smörja Trump och att hon behöver USA:s stöd för att kunna ta över makten. Machado har också kritiserats av fredsrörelsen för att hon ställer upp bakom ledare som Argentinas Milei, Israels Nethanyahu och USA:s Trump. Även den norska Nobel-kommittén har fått kritik för valet av Machado, som kritikerna menar inte lever upp till statuternas formulering kring förbrödring, samförstånd och nedrustning.
Olje-VD:arna inte så lockade Men sedan dess har vi inte hört mycket om Venezuela. Trump samlade visserligen ett antal oljebolags-VD:ar i Vita Huset för att få dem att vilja formulera någon slags avsikt att investera i Venezuela, men av detta blev det inget. Före kidnappningen av Maduro kunde vi se hur båtar sänktes av USA på internationellt vatten. Enligt uppgift transporterade båtarna narkotika till USA. Men agerandet strider mot internationella lagar. Den sannolika förklaringen är att de filmade angreppen på båtarna skulle visa hur Trump-administrationen effektivt arbetade för att förhindra inflödet av narkotika till USA och samtidigt bana väg för kidnappningen av Maduro. (Se exempel på analys från hösten 2025 i länk nedan).
Oljan och att oljan handlas i US Dollar För Trump handlar allt om teater och hur saker och ting uppfattas. De egentliga motiven och hans agerande bakom kulisserna får vi kanske aldrig veta, men mycket tyder på att det som avgjorde attacken mot Maduro var två saker. Dollarn är en extra gynnad valuta eftersom nästan all handel med olja görs upp i US Dollar. Det ger banker och andra aktörer en extra säkerhet när de beviljar lån i denna valuta. Maduro sålde olja till Kina och gjorde det någon annan valuta, vilket naturligtvis störde Trump. Det andra skälet är det som framskymtat i de pressträffar Trump haft om Venezuela. Vid besöket i Davos sa Trump att ”Venezuela kommer att klara sig fantastiskt bra” . (SVT 21 jan kl 15:03).
”Gör som vi säger” Bakgrunden är att Trump nu sätter press på Rodriguez att ändra landets lagstiftning, som tidigare gjorde det omöjligt för de amerikanska oljebolagen att tjäna pengar på venezulansk olja utan att samtidigt gynna Venezuelas statliga oljebolag. Ett antal amerikanska fångar kommer också att släppas och diplomaten Laura Dugo har nu i februari rest till Caracas i syfte att öppna USA:s ambassad. Samtidigt har USA beslagtagit olja från venezulanska oljefartyg och gör lite som man vill.
Varför benåda en president som dömts i ett narkotikamål? Det tycks som att Trump använder USA militära styrka för att sätta press på Venezuela och diktera villkoren för Venezuelas regering. Och att det till mycket stor del handlar om tillgången på olja. Trump vill att Exxon och de andra bolagen går in och investerar i landet för att också den vägen få en personlig ”bonus” från de amerikanska bolagen, när de börjar tjäna pengar på utvinningen, förädlingen och distributionen. Att det är mutor och korruption som är en drivkraft för Trump står allt mer klart. FIFA:s löjliga ”fredspris” är ett exempel, Qatars flygplansgåva är ett annat. Ett tredje exempel är hur Honduras tidigare president Juan Orlando Hernandez, som dömts för att ha underlättat importen av 400 ton kokain, benådades av Trump. Samme Trump som säger sig bekämpa narkotikasmugglingen har inga problem att benåda Hernandez. Den uppenbara anledningen måste vara att Hernandez köpt sig en benådning av Trump.
Grönland (som han kallade Island flera gånger) Trump är van att få som han vill och att hans buffliga, maffialiknande metoder fungerar. Han skrämmer och hotar och för det mesta viker motståndet ner sig eller köper sig tid eller fördelar. Kanske trodde han att hotet att ta över Grönlands skulle fungera på samma sätt. Antingen skulle Danmark och Grönland vika ner sig eller så skulle de förhandla sig till en respit genom att helt enkelt muta Trump. På ena eller andra sättet skulle han komma ur Grönlandshistorien som en vinnare, tänkte han. Ännu så länge har det inte gått som han tänkte sig. Storbritannien och Frankrike kommer att öppna beskickningar i Nuuk. Det som hänt är att EU:s NATO-medlemmar och Kanada tydligare börjar tala med varandra om försvarsfrågor där USA inte är involverade. Att Kina och Ryssland med intresse följer utvecklingen kan man räkna med.
Fastighetsutveckling Det fjärde exemplet på hur korruptionen hela tiden finns med som en osynlig parameter i det som USA håller på med är hur Jared Kushner (Trumps svärson) presenterade det mångmiljard-dollar-projekt för Gaza som han och andra ser som ”lösningen” för Gaza. Det är typiskt fastighetsmagnater att se lägen och fastighetspriser, där andra ser hembygd och kopplar till minnen, möten och ett eget liv. Här en bild från Kushners Davos-presentation som illustrerar hur Trump-administrationen tänker sig tjäna pengar på Gaza.
(Ur Kushners presentation i Davos)
Exploatering Att det finns oförenliga intressen hos vissa israeler och vissa Gaza-bor som under överskådlig tid kommer att prägla diskussionerna kring hur framtidens Gaza ska se ut tycks inte bekymra Trump och Kushner. De ser stora möjligheter till snabba vinster i ett läge nära Medelhavet. Det är så de tänker. Exploatering. Vinst. Inte hur det ska gå för hundratusentals barn och unga i ett sargat och förstört land.
Häromdagen lyssnade jag på författaren Mats Erasmie, som bland annat har skrivit tre böcker om den utvandring som skedde från Sverige till Sydamerika runt förra sekelskiftet. Det har ju skrivits mycket om hur en miljon svenskar reste till USA. Det räcker att nämna Wilhelm Moberg och hans böcker och hur de ledde till musikalen Kristina från Duvemåla för att inte tala om hur SVT i många år gjort program om svenskättlingar från USA som får komma hit och tävla i att få träffa sin borttappade släkt i Sverige. Men vi har inte hört så mycket om alla de svenskar som färdades över havet till Brasilien och Argentina och hur det gick för dem.
Dödskaravanen, Silverfloden och Villa Svea Mats Erasmie har grävt i olika källor, forskat och besökt Sydamerika ett antal gånger, hittat sin egen släkt där och levandegjort i bokform hur emigrationen till Brasilien och Argentina gick till och hur det gick för emigranterna och deras barn. Det var billiga resor och rena bondfångarknep som ingick. Att regnskogen inte gick att bruka direkt var inget som nämndes före avresa. Men fattigdomen och svårigheterna hemma i Sverige gjorde att många tog chansen. Att många barn dukade under när de drabbades av sjukdomar var inget som det skrevs hem om. Eller hur tufft livet kunde vara med farliga djur och väglöst land. Googla Dödskaravanen, Silverfloden och Villa Svea så hittar ni de tre böckerna.
50 procent svensk, 50 procent italienare och 100 procent argentinare Men det som, förutom de märkliga livsödena han beskriver (”based on a true story…”) i böckerna, fastnade i mitt minne var ett citat från en av svenskättlingarna i Argentina Mats berättade om. Först hade vi fått veta att kaffe med sju sorters kakor, midsommarstången och otaliga dalahästar var påtagliga och närmast dagligen synliga kännetecken på hur den svenska kulturen fortfarande levde vidare i det område, där ett antal svenskar slog sig ner för flera generationer sedan. Butiker bar fortfarande svenskklingande namn och gårdarna hade utvecklats till stadsdelar som fortfarande bar namn efter de svenskar som först slog sig ner på platsen. Men citatet som fastnade löd ungefär så här: ”Ja, jag som har en svensk far och en italiensk mor känner mig som 50 procent svensk och 50 procent italienare. Samtidigt är jag 100 procent argentinare.”
Inkluderande, inte exkluderande Det kändes så skönt att höra detta. Vårt ursprung är inte det som ska sortera bort ut utan det ska berika. Vi känner oss stolta över vårt arv och vårt ursprung, som vi bär med oss, men vi är samtidigt fullt ut förankrade i vårt nya hemland. Dvs att se ursprunget och kulturen som en tillgång, inkluderande och förstärkande, inte som en belastning som exkluderar. I dessa ICE-tider, där olika krafter gör vad de kan både i USA och här hemma för att sortera oss i vilka som hör hemma här och vilka som är oönskade kändes befriande att höra just detta. Att våra kulturella skillnader tillför något och ger samhället mervärden, som vi kan vara stolta över och som samhälle ta vara på.
Ålderism är ett problem som i allt högre grad blir uppmärksammat i olika sammanhang. Att bli bedömd och bemött på ett visst sätt baserat på fördomar om ålder borde inte förekomma. Samtidigt är det ett återkommande mönster i stora delar av samhället att sortera personer utifrån fysisk ålder. Inte minst gäller det när det finns många sökande till ett arbete, både i det privata näringslivet och inom offentlig verksamhet. Att bli uppsagd i femtioårsåldern kan visa sig bli detsamma som att bli ”dömd” till ett långt utanförskap i väntan på pension. I en annan text tog jag upp Omställningsfondens arbete, där de aktivt hjälper både kommuner och individer att hitta arbetsuppgifter. (Se länktips nedan, Och några dagar senare skrev GP på ledarplats om ålderismen, se länktips nedan).
Ta till vara erfarenhet bättre En av talarna på Omställningsfondens event i februari var John Mellkvist, som är generalsekreterare på Pluskommissionen. Några av hans insikter och slutsatser ska jag försöka återge här. Bland annat påpekade han hur arbetsgivare ibland missförstår att någon har bytt arbete flera gånger och tolkar det som att den sökande har svårt att finna sig till rätta. Men ur individens perspektiv kan det tvärtom vara en indikator på att den sökande nu blivit klar över vad han eller hon vill göra i arbetslivet, att det blivit tydligt vilken uppgift vederbörande känner sig hemma i. Livsfaser och ålder går heller inte hand i hand. ”Vi behöver äldre nybörjare” som John Mellkvist formulerade det. Verksamheter kan också må mycket bra av att någon kommer in med friska ögon och kanske med erfarenheter från andra arbetsplatser, där man hanterat olika frågor på ett framgångsrikt sätt.
Befolkningspyramiden och Farbror Melker John Mellkvist påminde publiken om att 80+ – personer är den just nu snabbast växande gruppen i samhället. Detta samtidigt som befolkningen riskerar att krympa eftersom antalet födda barn per kvinna nu är klart lägre 2,1 (som håller befolkningen på en stabil nivå). Idag lever vi också ett betydligt mer aktivt liv än tidigare generationer. Och så visade han en bild på en 43-årig farbror Melker (Torsten Lilliecrona) från Vi på Saltkråkan och en 55-årig farbror Melker (Henrik Norlén) från den senaste nyinspelningen. Ålder är bara en siffra.
Bild från John Mellkvists presentation
Märkliga effekter Det finns en ekonomisk prislapp på detta att inte alla får arbeta. Dels i uteblivna intäkter för samhället, men också i form av att det betalas ut arbetslöshetsersättning. Den siffra John Mellkvist nämnde var 69 miljarder kronor per år. Och pekade också på den paradox som ligger i begreppet erfarenhet. Många som rekryterar vill ha erfaren personal. Men när erfarna personer erbjuder sina tjänster tas de inte till vara.
Kompetensutmaning? Personligen tror jag att det kan hänga samman med att mellanchefer inte vill riskera att bli utmanade av en nyanställd med mer kompetens, erfarenhet och pondus än vad han eller hon känner sig ha. Det blir en slags kompetenspyramid som styr vem som får komma ifråga. Kanske också för att vederbörande känner på sig att den egna kompetensen inte är tillräcklig. Och inte vill riskera att bli exponerad som okunnig på något område.
Vem kommer vara borta mest tid eller stanna flest år? Det ingår också i paradoxen att när barnen är utflugna, vabbandet är slut och hela livssituationen skulle möjliggöra en gedigen satsning på arbetstiden (i 55+ – åldern) värderas en småbarnsförälder högre, trots att den yngre personen rimligen kommer att behöva stressa mer för att få livspusslet att gå ihop. Till paradoxen hör också att den yngre personen sannolikt kommer att vilja klättra vidare i karriärer, inte minst för att höja sin egen lön, vilket ju gör att sannolikheten för att en nyanställd 35-åring stannar i 15 år på samma arbetsplats är lägre än sannolikheten att en 55-åring gör det.
Det kanske är i den andra karriären man hittar ”hem” John Mellkvist påpekade också att ålderismen är mer påtaglig i individualistiska samhällen (som det svenska). Och nämnde hur språket också indikerar subtila signaler, exempelvis när man lite förklenande talar om ”våra äldre”, som om de behöver tas om hand och inte har egna önskemål. Detta samtidigt som klokhet, vishet och erfarenhet från goda och mindre goda processer borde tas till vara. Han nämner att besluten generellt sett blir bättre med äldre chefer. Och att många hittar sin egentliga roll i en andra karriär, där man kan använda erfarenheter från tidigare uppgifter (och misstag) på ett klokt sätt. Det gäller att vara nyfiken och se möjligheter, menar han.
Själv hade jag drygt tjugo år i näringslivet i olika roller innan jag hamnade i en fristående stiftelse med miljö och hållbarhet i fokus (Ekocentrum i Göteborg). Så jag kan bekräfta detta med ”karriär två”, som ofta gör att man hittar en uppgift som bättre motsvarar kompetens, intresse och läggning. Och där erfarenheterna från ”karriär ett ” också kan tas till vara.
